den arga filmkritikern

SVERIGEs bästa, argaste och oftast vettige, filmkritiker är kulturredaktören för HELSINGBORGS DAGBLAD, den enimenta GUNNAR BERGDAHL. eftersom han stundom själv verkar som filmare har han en annan insikt, och känslomässig investering,  i den svenska filmsfären än vad gemene filmvetenskaplig ungvalp har (inga namn nämnda, inga filmskribenter förglömda…). det finns inget svenskt filmavtal, ingen svensk filmfestival som inte får utstå sina fräna kommentarer eller hyllande storord från denne kritiker. en sak som han gör väldigt bra, som få andra filmskribenter förutom honom själv och möjligen EMMA GRAY MUNTHE gör, är att stundom lyfta fram den yngre generationen filmare och sätta dem i spotlighten. det hedrar honom. här är ett par av hans senaste texter, samtliga helt klart läsvärda. den första kommenterar travestin till den svenska GULDBAGGE-galan https://hd.se/kultur/gunnar-bergdahl/2010/01/25/och-guldbaggen-har-sin-gang/, medan de två andra har med GÖTEBORG INTERNATIONAL FILM FESTIVAL att göra. läs https://hd.se/kultur/gunnar-bergdahl/2010/01/29/filmfest-i-gotet-och-i-bastad/ och https://hd.se/kultur/gunnar-bergdahl/2010/01/29/filmfest-i-gotet-och-i-bastad/ .


känn ingen sorg för mig, göteborg

i år var första gången på fyra år som jag inte åkt till GÖTEBORG INTERNATIONAL FILM FESTIVAL. i år var också första gången som jag inte visade en film på festivalen. jag har i allmänhet svårt för att åka på filmfestivaler om jag inte själv visar film. många tolkar det som snobbism, när det i själva verket är ett uttryck för min egen osäkerhet. jag känner mig utanför om jag besöker en festival utan att ha med en film i programmet. jag känner mig inte delaktig. jag har stora problem med att frikoppla min kärlek för film från mitt eget filmskapande; jag har själv sett till att de går hand i hand. det ena är inte möjligt utan det andra – jag hade inte börjat göra film om jag inte älskat film, men jag hade nog inte börjat älska film om jag inte någonstans djupt inom mig själv ville göra film. (i mitt fall handlade det om att jag ursprungligen ville bli skådespelare, ända till den stund då jag insåg att det inte var skådespelarna som bestämde vad de skulle säga.)

filmfestivalen i GÖTEBORG är dessutom enorm. det är NORDENs största filmfestival. över 450 filmer visas på tio dagar. utbudet är oöverskådligt. alla mina vistelser på festivalen har varit tämligen förvirrande. även utan mitt komplex över att känna sig utanför om man inte har film i programmet, så är det lätt att känna sig utanför. filmfestivalen i sig är per definition inte varm och inbjudande; storleken gör vistelsen anonym och årstiden gör den isande. det finns inget fel med festivalens ambition; bara dess konstruktion. ibland är bigger definitivt inte better.

det är därför mina favorita filmfestivaler är de små filmfestivalerna. LILLA FILMFESTIVALEN i BÅSTAD i nordvästra SKÅNE första helgen i augusti, och NORSKA DOKUMENTÄR- OCH KORTFILMSFESTIVALEN i GRIMSTAD i mitten på juni varje år. de är festivalernas främsta ledstjärnor; små, intima festivaler där man får överblick och är med i ett definierbart sammanhang.

jag längtar redan…


to boldly go, where no swedish film director has ever gone…

as the saying goes… it was an offer I couldn´t refuse. att få göra sig ett nytt hem på vad som troligtvis är NORDENs just nu mest spännande plattform för filmdiskussion och filmälskare, ja, till och med filmare själva, var bara för spännande. min ambition är att fortsätta skriva om mitt eget filmskapande, men även börja skriva om det svenska filmlandskapet på ett sätt som jag kanske inte tidigare gjort. den svenska filmsfären genomgår för närvarande en oerhört spännande tid, och jag tror att det finns mycket att diskutera. möjligheten att få göra detta med vetskapen om en främst norsk läsepublik, tror jag kommer skapa en hel del spännande möjligheter för perspektivförflyttningar för mig själv. so… here goes. välkomna till den första svenska filmsfären i NORGE…